Get to know me #25

Alla som känner mig vet att jag är en väldigt konflikträdd människa som inte gillar att argumentera och bråka. Som tur är har jag också väldigt stort tålamod, och kan stå emot mycket idioti innan jag går i taket. Jag har alltid varit bra på att kontrollera min ilska, och trycker undan den istället för att uttrycka den. Men till detta följer såklart konsekvenser, dessutom ganska jobbiga sådana. När det har gått för lång tid, och jag bara fortsätter ignorera mina känslor, väller det till slut över. Jag antar att det har hänt två-tre gånger sedan jag först började i skolan när jag var liten. Jag förvånade några klasskamrater i högstadiet när jag blev trött på deras meningslösa tjafsande, och röt till. Men det krävs som sagt en lång tids påfrestningar för att något sådant ska hända.
Sist jag fick ett utbrott var i London förra månaden, då min ilska, min hopplöshet och mina otroligt skakiga nerver inte klarade mer. Jag såg svart, grät, skrek och ville kasta saker i väggen. Jag hade dessutom inte haft möjlighet att ta med min medicin till England, och kunde därför inte lugnas ner på så sätt. Mamma lyckades dock ta mig tillbaka ner på jorden hyfsat snabbt, hon sa åt mig att tänka rationellt, och satte igång Tokio Hotel på hög volym. Men jag hade fortfarande svårt för att samla mig, och hade ingen tid att lägga mig ner och ta det lugnt, så jag hällde i mig lite alkohol i ett försök att lura kroppen till lugn och ro. Verkligen ingenting jag rekommenderar, men just i denna situationen kom jag inte på något annat jag kunde göra. Efter den händelsen blev det ännu tydligare för mig hur skadligt det är för mig att hålla inne allt skit, men samtidigt hade det varit jobbigt för mig att hela tiden uttrycka mina känslor. Jag ler och skrattar istället, varför inte liksom? 

Kommentera här: