Något särskilt

Jag och Edwin träffades i januari på en fest. Det är ytterst sällan jag går på fester, men min kusin Erika hade gjort allt hon kunde för att jag skulle släpa mig till hennes födelsedagsparty, och efter mycket om och men gick jag med på det. Trots mängden alkohol jag fått i mig under kvällen gjorde min sociala fobi sig fortfarande påmind och jag vågade inte riktigt prata med någon. Erika presenterade mig för flera killar i ett försök att hjälpa mig skapa kontakt med människor. Men jag drogs hela tiden bort från dem och mot Edwin, för av någon anledning kände jag mig lite mer säker med honom. Han var helt annorlunda jämfört med de andra på festen, och tack vare alkoholen kunde jag prata med honom nästan som om jag känt honom under en längre tid. Vi lyckades utbyta snapchat med varandra, och sen var det inte mycket mer med det. 
Efter ett tag började vi skriva till varandra mer regelbundet. Han dök upp på min student för att gratulera mig, och vi bestämde oss för att träffas mer under sommaren. Av en slump var Edwin bekant med Oliver, Charlottes kille. Så vi träffades alla fyra, vilket hjälpte mig slappna av mer i början i och med att jag hade Charlotte med mig. Sen började jag och Edwin träffas oftare ensamma och lärde känna varandra bättre. Och så gick det pretty much bara vidare därifrån. Jag har aldrig träffat en så snäll och omtänksam kille. Jag skrämde honom rejält när jag svimmade på båten, han har sett mig gråtande och panikslagen, och han vet att jag har många problem. Ändå är han villig att alltid finnas där för mig, och jag kan inte låta bli att känna att jag inte riktigt förtjänar en så fin människa. Men jag är så tacksam över honom. Han får mig att le och skratta och jag behöver inte vara rädd för att vara mig själv med honom. Det är väl så det ska vara? 

Kommentera här: