Get to know me #26

Det finns olika sorters depressioner. Det finns den då man gråter, skriker och ständigt känner hur det gör fysiskt ont i kroppen av psykisk smärta. Sen finns det den då man egentligen bara känner en enorm tomhet och brist på mål och mening. För några år sedan var jag tvungen att uppleva den förstnämnda sorten under en alldeles för lång period. Men det är annorlunda idag, för när jag tänker på personen som från början orsakade mig så mycket smärta så känner jag på sin höjd ett sting av ilska, men inte mycket mer. Jag gråter inte speciellt ofta längre, det skulle vara ifall jag såg en sorlig film eller om jag blir så arg eller frustrerad att jag börjar gråta. Och ibland blir ångesten och stressen så påträngande att jag gråter mig genom natten. Men  jag kan komma på mig själv med att sakna tiden då jag var riktigt ledsen, för då kände jag något intensivt i alla fall. Nu är jag utmattad trots att jag oftast inte gör något ansträngande under dagarna, och jag stannar inomhus om jag inte är tvungen att gå ut. Jag har inga direkta intressen, och blir jag motiverad att göra något så varar det endast en kort stund. Jag tappar kontakten med vänner jag egentligen inte vill tappa kontakten med. Jag bryr mig inte om mig själv speciellt mycket och känner ingen motivation till att försöka bli bättre. Jag har jobbat så intensivt och kommit så långt med min sociala fobi de senaste två månaderna, och det klappar jag mig själv på axeln för. Men jag tror mina psykologer hade fel när de sa att min depression kommer dämpas om jag jobbar på min sociala förmåga. Nu när jag inte längre känner en konstant malande ångest så känner jag mest ingenting. 
  

Kommentera här: