Get to know me #27

I Sverige är det svårt och tar väldigt lång tid att få diagnoser för psykiskt relaterade sjukdomar, vilket är anledningen till att jag tidigare har självdiagnoserat mig när läkare och psykologer har varit otillgängliga eller dröjt med undersökningar. Jag skulle självklart aldrig påstå att jag har något som jag inte har, utan är väldigt noga och gör ordentlig research. Och sedan ungefär ett år tillbaka har jag misstänkt att jag har en så kallad "fobisk personlighetsstörning" eftersom alla symptom jag läst om stämmer in på mig. Men när jag tog upp detta på BUP så sa de att personlighetsstörningar inte kunde diagnoseras förrän man fyllt 18, och jag har helt enkelt inte fått tillfälle att föra det på tal sedan dess. Vi har fullt upp med att arbeta med min sociala fobi och depression. 
Av de som lider av social fobi är det 20-40% som även har en fobisk personlighetsstörning. Symptomen är social isolering, extrem känslighet för kritik och avvisande, känslor av otillräcklighet, självförakt, extrem blyghet eller ångest i sociala situationer, lågt självförtroende och svårt att lita på andra. Man ser sig själv som socialt oduglig och undviker social kontakt av rädsla för att bli förlöjligad. Även om man har en längtan efter en nära relation är man så rädd för att bli avvisad att man hellre är ensam istället för att ta risken. Man har också en tendens att fly in i någon slags fantasivärld för att slippa hantera de smärtsamma tankarna, vilket jag har gjort sedan mina tidiga tonår. Vet inte om jag någonsin kommer få någon diagnos på detta, men eftersom det liknar min sociala fobi till viss del så hittar jag säkert något sätt att jobba på det. 

Get to know me #26

Det finns olika sorters depressioner. Det finns den då man gråter, skriker och ständigt känner hur det gör fysiskt ont i kroppen av psykisk smärta. Sen finns det den då man egentligen bara känner en enorm tomhet och brist på mål och mening. För några år sedan var jag tvungen att uppleva den förstnämnda sorten under en alldeles för lång period. Men det är annorlunda idag, för när jag tänker på personen som från början orsakade mig så mycket smärta så känner jag på sin höjd ett sting av ilska, men inte mycket mer. Jag gråter inte speciellt ofta längre, det skulle vara ifall jag såg en sorlig film eller om jag blir så arg eller frustrerad att jag börjar gråta. Och ibland blir ångesten och stressen så påträngande att jag gråter mig genom natten. Men  jag kan komma på mig själv med att sakna tiden då jag var riktigt ledsen, för då kände jag något intensivt i alla fall. Nu är jag utmattad trots att jag oftast inte gör något ansträngande under dagarna, och jag stannar inomhus om jag inte är tvungen att gå ut. Jag har inga direkta intressen, och blir jag motiverad att göra något så varar det endast en kort stund. Jag tappar kontakten med vänner jag egentligen inte vill tappa kontakten med. Jag bryr mig inte om mig själv speciellt mycket och känner ingen motivation till att försöka bli bättre. Jag har jobbat så intensivt och kommit så långt med min sociala fobi de senaste två månaderna, och det klappar jag mig själv på axeln för. Men jag tror mina psykologer hade fel när de sa att min depression kommer dämpas om jag jobbar på min sociala förmåga. Nu när jag inte längre känner en konstant malande ångest så känner jag mest ingenting. 
  

Get to know me #25

Alla som känner mig vet att jag är en väldigt konflikträdd människa som inte gillar att argumentera och bråka. Som tur är har jag också väldigt stort tålamod, och kan stå emot mycket idioti innan jag går i taket. Jag har alltid varit bra på att kontrollera min ilska, och trycker undan den istället för att uttrycka den. Men till detta följer såklart konsekvenser, dessutom ganska jobbiga sådana. När det har gått för lång tid, och jag bara fortsätter ignorera mina känslor, väller det till slut över. Jag antar att det har hänt två-tre gånger sedan jag först började i skolan när jag var liten. Jag förvånade några klasskamrater i högstadiet när jag blev trött på deras meningslösa tjafsande, och röt till. Men det krävs som sagt en lång tids påfrestningar för att något sådant ska hända.
Sist jag fick ett utbrott var i London förra månaden, då min ilska, min hopplöshet och mina otroligt skakiga nerver inte klarade mer. Jag såg svart, grät, skrek och ville kasta saker i väggen. Jag hade dessutom inte haft möjlighet att ta med min medicin till England, och kunde därför inte lugnas ner på så sätt. Mamma lyckades dock ta mig tillbaka ner på jorden hyfsat snabbt, hon sa åt mig att tänka rationellt, och satte igång Tokio Hotel på hög volym. Men jag hade fortfarande svårt för att samla mig, och hade ingen tid att lägga mig ner och ta det lugnt, så jag hällde i mig lite alkohol i ett försök att lura kroppen till lugn och ro. Verkligen ingenting jag rekommenderar, men just i denna situationen kom jag inte på något annat jag kunde göra. Efter den händelsen blev det ännu tydligare för mig hur skadligt det är för mig att hålla inne allt skit, men samtidigt hade det varit jobbigt för mig att hela tiden uttrycka mina känslor. Jag ler och skrattar istället, varför inte liksom?